Från “perfekta” till genuina bilder

Jag har alltid lutat åt den mer äkta och dokumentära fotostilen. Det är där jag berörs, det är där mitt hjärta finns. Men fram till julen 2019 var min föreställning om fotograferingen i vardagen att den nästan inte gick att genomföra, det var för mycket jobb. Det jag inte visste då var att det var min inställning till fotograferingen som var problemet. Uppförsbacken var brant inför en fotografering. Hemmet skulle vara städat, ljuset skulle absolut utan undantag vara naturligt och jag skulle helst ha gått ner ett par kilo. På senare år var det också väldigt viktigt vilka kläder barnen och jag hade. Fotograferingen handlade mer om omständigheterna och att det på något sätt skulle kännas “perfekt” och 100% fotomässigt enligt konstens alla regler.

Att leva livet med små barn är en utmaning i sig med dålig sömn, konflikter i vardagen och minimalt med utrymme för mamman. Att sen lägga på detta lager av måsten när det kom till fotograferingen gjorde att jag inte kunde fota särskilt ofta. För vem skulle orka det? Detta resulterade i att stunder gick förlorade, för att jag inte hade energi nog att styra upp fotograferingen. De gånger jag fotade utan att bry mig om att allt inte var perfekt blev jag ofta missnöjd. Jag tittade på det bristfälliga ljuset som jag hade kämpat så med, jag tittade på min kropp med besvikelse, jag var arg på mig själv för att jag inte hade städat mer. Men snart skulle jag lära mig att allt det jag beaktade, alla omständigheter; kläder, ljus, städat hem och mammakroppen- var egentligen det minst viktiga med fotograferingen.

Jag skulle lära mig att anledningen till att fotograferingen kändes tung och kravfylld var för att sättet jag fotograferade på och min inställning till fotograferingen inte samspelade med min själ, mitt syfte, mitt varför. Jag försökte forcera den runda klossen i det fyrkantiga hålet. Men det skulle dröja ett tag innan jag kom till den insikten.

I slutet av 2019 närmade vi oss min sons femårsdag och min dotter skulle snart fylla ett år. Ofelias första år hade passerat mycket snabbare än Vincents första år. Det var t.o.m. så att hennes första år knappt var jämförbart med hans första år. Det var så mycket mer att tänka på och göra när storebror också fanns där. Med Vincent upplevde jag att tiden stannade det där första året. Jag kunde sitta i lugn och ro och bara titta på honom och njuta av allt det vi var, han och jag. Året med Ofelia hade passerat som i en virvelvind.

När vi närmade oss julen 2019 och jag satte mig ner för att andas lite så sköljde allt bara över mig. Ofelias första år hade passerat på ett ögonblick. Jag började titta på bilder i mobilen från det gångna året. Jag hade varit där, det hade jag, det såg jag. Jag hade upplevt alla små stunder tillsammans med Ofelia precis som med Vincent. Vi hade andats ikapp tillsammans, jag hade tagit in hennes bebisdoft, hon hade legat på mitt bröst, jag hade tittat på henne och njutit av vår tid tillsammans. Sen tittade jag på bilderna jag hade tagit med systemkameran. Det fanns en del från vårt vardagsliv, men många bilder var väldigt uppstyrda med perfekt ljus och specifika kläder.

Även om de bilderna var jättefina så var det inte de som fick mig att känna något på djupet. Det var mobilbilderna och videoklippen som jag hade tagit i de där mindre perfekta stunderna som berörde mig in på benet. Jag önskade där och då att jag hade kunnat gå tillbaka och ta fler av vardagsbilderna och filmklippen med systemkameran så att de bilderna och klippen hade blivit bättre och mer högkvalitativa, så att jag hade kunnat påverka resultatet mer genom att framhäva storyn i stunden, framhäva det vackra i stunden precis på det sätt som stunden förtjänar. Så att jag hade kunnat förstora bilderna och göra fotoböcker med dem. Man kan så klart ta bra bilder med mobilen idag, men det går ABSOLUT inte att mäta mobilen med systemkameran.

Här hände något, jag skiftade perspektiv och insåg att värdet i en bild inte ligger i dess “perfekthet” utan i dess äkthet. Ljus, kläder, mammakroppen och hemmet är helt oviktigt när det kommer till vardagsfotografering. Det är omständigheter som inte har något att göra med det du vill dokumentera. Det är i de små operfekta stunderna som livet pågår. Det är detta som vi kommer att vilja se tillbaka på sen. Det är i dessa stunder du hittar berättelsen om dina barn och ert liv just där och då.

När jag insåg detta blev allt plötsligt väldigt tydligt och jag visste hur jag skulle fortsätta framåt. Hur jag skulle ändra hela mitt förhållningssätt till fotograferingen av familjelivet i vardagen. Hur det skulle bli äkta och lätt! Det var här jag bestämde mig för att starta Modern dokumenterar. Se nästa blogginlägg för fortsättningen!